Stockholm-Roslagens Järnvägar
och speciellt om dess personvagnar
Provkörning av en av blåvagnarna. Tåget står i Vissinge och inväntar mötande tåg.
Knalldosor i aktion. Anledningen till knalldosorna är att det är lokförarens sista tåg före pension. Detta brukade under åtminstone 70- och 80-talen firas med knalldosor. Knalldosorna hade vid den här tiden slutat användas vid järnvägen, så deras egentliga betydelse: stanna tåget på grund av övehängande fara fanns inte längre. Fotot taget på Stockholm Östra. Tåget kom från Österskär.
Förarhyttsvy av gamla Stocksundsbron med stationen i fonden.
Stockholm-Roslagens järnvägar, eller Roslagsbanan kallades det nät av smalspåriga järnvägar som fanns i Roslagen. Egentligen är inget av namnen officiellt. SRJ tycks ända till förstatligandet betytt Stockholm-Rimbo järnväg, trots att SRJ själva skrev Stockholm-Roslagens järnvägar även i officiella sammanhang. Det var egentligen ett halvdussin järnvägsbolag, som med tiden uppgick i SRJ. Den viktigaste av dessa var Dannemora-Hargs järnväg (DHJ). Staten övertog aktiemajoriteten i SRJ år 1951, men drev den som enskild järnväg till 1959 då den definitivt inkorporerades med Statens Järnvägar. DHJ breddades 1970 och 1972 såldes den södra delen av SRJ till Storstockholms Lokaltrafik medan resten lades ned i omgångar mellan 1960 och 1977, varav dock Uppsala-Faringe bevarades som en museijärnväg.
Roslagsbanan är inte bara bemärkt för att den är den sista smalspåriga järnvägen i reguljär trafik, utan även för att persontågen kördes med loktåg in på 1990-talet. Det hade till följd att en ovanligt stor del av personvagnparken finns bevarad.
